Ärligt talat är jag lite trött på pöbelns åsikter om både ADHD och medicinering av barn med Amfetamin. Pöbeln har mycket känslor men är sällan särskilt insatta i ämnena. Sätt er in, snacka sen?
De flesta droger, alltså mediciner kan vara skadliga i för hög dos. Det är då vi pratar om missbruk. Men enbart för att ett preparat i hög dos ger rus eller andra bieffekter betyder det ju inte att det är det som en läkare uppmanar. Ät fem kilo rabarer så ska du få känna hur det är att bli sjuk?
Klart det finns biverkningar med mediciner. Man får väga för -och nackdelarna.Vad är bäst?
Min elvaåriga systerdotter blir med Concerta efter sin ADHD-diagnos nu klar först med engelskauppgifterna. Hon som förr suttit som ett sorgligt frågetecken och varit ledsen för att hon känt sig så dum och hade läskapaciteten av en förstaklassare, fast hon gick i fyran. Å andra sidan har hon slutat hoppa omkring som en dåre. Har alltid varit tidig motoriskt, bra balans och väldigt sportig. Hur kommer hon bäst till sin rätt? Nu kan hon hänga med och prestera intellektuellt. Hennes föräldrar oroar sig ständigt om för -och nackdelarna. Men måste ge medicineringen en chans, inte så rädda för att hon ska bli knarkare, utan vad som får henne att må bäst och komma till sin rätt.. En ADHD:are utan medicin eller rätt stöd får en livstidsdom av att alltid underprestera. Och de vet det, känner att de kan, men når inte ända fram.
Det är inte roligt för dessa barn att känna sig lätt efterblivna när de egentligen har hög kapacitet, men har ett biologiskt handikapp. Jag vet! Jag var ett sådant barn som aldrig kom helt till min rätt, men hade turen av ett lätt fotografiskt minne på språk och starkt bildminne. Chansade mig igenom skolan med hyfsad framgång, fram till Högskolan..
Dessutom behöver läkare som skriver ut ADHD-mediciner med Amfetamin Särskild Förskrivningsrätt. Det är alltså lögn i helvete att få tag på en läkare som kan ge dessa recept även i stora staden Göteborg! Man kan absolut inte få varken Concerta eller Ritalina mot ADHD utan en diagnos.
Jag har diagnosen på papper men tycker jag funkar hyfsat på Strattera, alltså får tillskott i min irrhjärna av kontaktämnet Noradrenalin. Känner mig inte personlighetsförändrad. Tvärtom så orkar jag lite mer, än innan då jag ständigt hade depressioner för att jag blev så uttröttad mentalt jämt av turbon i hjärnan och hur jag försökte prestera. Om jag kan jobba och motsvara de kraven återstår ännu att se eftersom min diagnos är rätt ny och jag får arbeta mig ur besvären nu. Men min medicin Strattera har gett vissa oönskade biverkningar på barn, så man undviker det till unga.
Läste idag i Göteborgspostens papperstidning att man äntligen i en undersökning, från Uppsala tror jag(?) kommit fram till att andelen flickor och pojkar med ADHD är 50/50. Äntligen har man kommit ikapp lite iaf. Att kriterierna alltid förr baserats på de stökigaste och mer högljudda pojkarna ger ju nu lite mer hopp om att tjejer i framtiden inte ska få sina liv förstörda med en osynlig diganos. ADHD är ett handikapp i samhället. Med det menar jag att vårt samhälle inte passar oss! ADHD klassas som en funktionsnedsättning, medan andra Neuropykiatriska diagnoser, de inom Autismspektrat som Aspergers är handikapp enligt lagen för särskilt stöd/LSS.
ADHD innebär att ha en hjärna med för låg aktivitet, som slår över i för hög aktivitet eftersom det är hjärnans sätt att kompensera naturligt! Med en kittlande lätt förhöjning av stimulansen i hjärnan kan en person med ADHD plötsligt koncentrera sig där andra kan det naturligt utan samma motstånd och svårigheter.
Man kan se att koncentrationen för en normal hjärna slackar lite på slutet av en lektionstimme. Har man ADHD så försvinner koncentrationen helt bort i ingenstans ungefär var tionde minut under den timmen. Försök göra en sammanfattning av vad läraren pratat om då?
Det är en rättighet för barn med detta handikappet att få en chans att hänga med och få känna sig duktiga för första gången i livet kanske.
