De nya Sjukförsäkringsreglerna är bra för mig. Men så kan man väl inte skriva när välfärdsstaten Sverige urholkas? Välfärdsstaten kanske urholkas för att det inte finns pengar som genererar pengar?
Visst är jag förbannad som alla andra på när statliga direktörer tjänar mer än min årsinkomst på en månad och dessutom myglar.
Det ligger liksom ändå lite utanför den nya Sjukförsäkringens innebörd för mig.
De kan få stryk sen.
Jag är dessutom för en Medborgarpeng, att alla får en bassumma för att överleva och de som vill mer kan göra det. Det är ju ändå så samhället ser ut. Även om det kallas annat.
Varför vill du rehabiliteras och börja jobba igen, frågade de när jag skulle prövas igenom nålsögat för att få chansen?
Svaret kunde blivit: Att jag vill något mer för mig och min dotter i framtiden. Jag behöver veta att jag försökt precis allt. För att respektera mig själv.
Men jag svarade: Att det är för att jag tror att jag kan och det är min högsta vilja, nu när jag gått igenom de mörkaste åren. Fick ju rätt diagnos, ADHD, som gett hopp. Och inte via den allmänna vården alls.
Totalt negligerad vad gällde rehabilitering, då ingen någonsin frågat vad jag förmår mer än att se problemen. Lovar, det är helt sant. Ingen har brytt sig. Mer än jag själv. Bortslösad resurs. Ingen brydde sig under många år. Nu gjorde Systemet det plötsligt. Brydde sig. Gav mig chansen.
Så att högerns åtgärdsprogram för sjukskrivna varit gynnsamt för mig är en underdrift. Avstår från vidare analyser, eftersom jag vet att många känner sig rent panikslagna för att de inte är mogna, inte friska nog nu. Kanske aldrig blir.
Vad är det värsta som kan hända om man blir utförsäkrad? Att inte skyddsnätet tar emot. Att Socialen vägrar ge en livsuppehållande åtgärder. Att tvingas söka jobb fast man är sprucken som fan. Att man är för sjuk. Då kan en läkare skriva intyg om det, att man inte är frisk nog att söka jobb. Trots att man får försörjning från Soc.
Om intyget blir accepterat vore ju bra. Om Soc inte är som Försäkringskassan som ratar intyg från läkare som studerat många fler år än de som tar människors livsavgörande beslut?
Undrar hur det kommer bli för alla? Om Socialen också kommer bete sig som dumma i hela hôvvet?
Osäkerheten fräter hos alla drabbade. De är ju inte så starka i sina liv, redan. Ingen bal på slottet att ha problem som överskuggar livskvaliteten.
Att hamna hos Socialen kan innebära att ens sambos eller äkta hälfts inkomster tas med i uträkningen av hur mycket pengar man ska få. Man kan tvingas sälja sin ägda bostad och hitta en hyreslägenhet för att få överlevnadspengar. En Bostadsrätt ses ju som en förmögenhet, en investering. Som det ju är, om 10 år?
Detta är Socialens regler, oavsett om det kommer kosta mer totalt att betala för en hyresrätt istället för att folk kan stanna i sin ägda bostad. Och hur lätt är det att få en hyresrätt i det område man bor, så man t ex slipper rycka upp barnen från skola och kompisar?
Och, nu blir jag obekväm som faen, ursäkta. Många har livsavgörande panik i detta nu. De kommer kanske få sänka sin standard. Och jag är en kall jävel som inte kan sänka min standard mer. Precis över existensminimum i många år så tycker jag att folk är lite bortskämda. Man är så rädd för att få det sämre. Vad är ”sämre”? Att inte ha mat för dagen till sina barn eller ha tak över huvudet. Det är sämre. Kanske att tvingas sälja en bil. Kanske båda. Obekvämt.
Men själva psykningen kan också bero på för högt ställda förväntningar? I de flesta länder blir man hemlös när man blir långtidssjuk. Så är det inte här i de flesta fall om man sköter sina kort rätt och gör vad som begärs.
De flesta som blir hemlösa har kompletterande problem, kanske t o m en diagnos som gör att de inte kan underordna sig regler. Jag är frisk nog. Är jag en viljelös slav under samhället nu? För att jag kan se omständigheterna.
De som är för sjuka behöver särskilt stöd. Absolut. Drogrehabiliteringen behöver satsas mycket mer på för att rädda några själar, även med upprepade försök. Psykvården behöver satsas mer på och hela inställningen omvärderas. Jag fastnade ju just där själv, tills jag hade en anhörig som betalade hela kalaset. Beklagansvärt med alla som kommer i kläm.
Fattar inte hur det får lov att vara så, krasst samhällsekonomiskt och inte att förglömma det mänskliga lidandet.
Men personlig bortskämdhet är inte ett godtagbart villkor för särbehandling. Alla måste bearbeta sin egen rädsla för förändring. Har man en hög sjukförsäkringsinkomst kan livet fortgå ganska bekvämt. Särskilt om man delar ekonomin med en partner. Förändringen neråt i standard måste kännas som ett straff för att man är sjuk? Men i verkligheten?
I den utopiska verkligheten skall ingen gå utan tak över huvudet eller mat på bordet, även om det blir kärvt. Försök se Sverige i perspektiv mot världen i stort? Det vore nog nyttigt för många. Sälj huset då. Livet kan förändras. En gång till, något senare. Om inte? Är det en mänsklig rättighet att lyxa till det så länge man kan äta sig mätt och låsa sin dörr?
Ha tålamod. Ge inte upp. Sånt är livet. Förändring är ju det enda konstanta.
Är det någon parameter jag missat? Så snälla upplys mig.
